JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Dom i mål om ordningslagen

[2018-12-17] Högsta förvaltningsdomstolen

Förutsättningarna för att en kommun ska få reglera tiggeri genom lokala ordningsföreskrifter.

Ordningslagen (1993:1617) syftar bl.a. till att trygga ordningen på offentliga platser. Lagen innehåller endast ett fåtal regler om allmän ordning. Behovet av ytterligare bestämmelser är avsett att tillgodoses genom lokala ordningsföreskrifter meddelade av kommunerna.

En kommun beslutade vid en revidering av tidigare gällande lokala ordningsföreskrifter att bl.a. införa ett förbud mot passiv insamling av pengar (tiggeri) på särskilt angivna platser inom kommunen. Beslutet anmäldes till länsstyrelsen som upphävde förbudet med hänvisning till att det inte framkommit att själva insamlandet av pengar orsakat ordningsstörningar, varför regleringen inte behövdes för att upprätthålla den allmänna ordningen. Förvaltningsrätten och kammarrätten ändrade inte länsstyrelsens beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att kommunerna erhållit ett öppet bemyndigande som ger dem vittgående befogenheter att meddela lokala ordningsföreskrifter i vitt skilda ämnen, men att det följer av ordningslagen att förskrifterna måste ha ett visst syfte och dessutom inte får vara för långtgående. Vidare att det följer av praxis att föreskrifterna måste ges en tillräckligt tydlig utformning.

Lokala ordningsföreskrifter måste ha till syfte att upprätthålla ordningen i kommunen eller delar av denna. Avgörande i detta avseende är att regelns ändamål är att komma till rätta med någon typ av störning i det offentliga rummet. Härvid krävs inte att kommunen genom viss utredning visar att något har kommit att utgöra en störning av viss omfattning eller grad för att den aktuella företeelsen ska få regleras. Om ett sådant krav uppställs skulle en kommun inte kunna införa föreskrifter i förebyggande syfte avseende sådant som typiskt sett kan innebära störningar.

De föreskrifter som beslutas får inte vara för långtgående avseende geografiskt tillämpningsområde, tidsmässig giltighet och sakligt innehåll. Det finns en nära koppling mellan en föreskrifts sakliga innehåll och dess geografiska tillämpningsområde och allmänt sett gäller att ju mer avgränsat en ordningsföreskrifts tillämpningsområde är, desto mer ingripande kan föreskriften tillåtas vara. Av betydelse i detta sammanhang är att bedömningen av om en viss företeelse bör regleras genom ordningsföreskrifter, och vilken typ av regel som i så fall är påkallad, främst måste ankomma på kommunerna. De är de som bäst känner till de lokala förhållandena och det är den ordning som bäst tillgodoser principen om den kommunala självstyrelsen. En kommuns bedömning bör därför underkännas endast om den klart är för ingripande på den aktuella platsen.

Mot denna bakgrund fann Högsta förvaltningsdomstolen att kommunen har möjlighet att reglera även sådan insamling av pengar som kallas passiv (tiggeri) för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats. Vidare att förbudet getts ett förhållandevis snävt avgränsat geografiskt tillämpningsområde och det saknas anledning att ifrågasätta kommunens bedömning av behovet såvitt avser de aktuella platserna. Förbudet var därför inte obefogat långtgående. Domstolen konstaterade avslutningsvis att föreskriften getts en sådan utformning att den är möjlig att tillämpa. Den aktuella föreskriften stred därmed inte mot ordningslagen, varför kommunens överklagande bifölls.


Bifogade filer:

Mål nr 2149-18


Senast ändrad: 2018-12-17

För mer information kontakta:

Lina Spelyte Cedvall
Domstolshandläggare
08-561 676 00