JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Begäran om förhandsavgörande från EU-domstolen

Ännu ej avgjorda mål i vilka Högsta förvaltningsdomstolen har begärt förhandsavgörande från EU-domstolen.

 

 

Mål nr 1990-17

Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 i EUF-fördraget angående tolkningen av artikel 53 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (mervärdesskattedirektivet)

Högsta förvaltningsdomstolen önskar genom förhandsavgörande få klarhet i hur bestämmelsen i mervärdesskattedirektivet om platsen för tillhandahållande av tillträde till evenemang som tillhandahålls en beskattningsbar person ska tolkas. Tolkningsfrågan har uppkommit i ett mål som rör tillhandahållande av kurser som äger rum i ett annat EU-land än Sverige.

Högsta förvaltningsdomstolen önskar svar på följande fråga:

Ska begreppet tillträde till evenemang i artikel 53 i mervärdesskattedirektivet tolkas så att det omfattar en tjänst i form av en femdagarskurs i redovisning som enbart tillhandahålls beskattningsbara personer och som förutsätter att registrering och betalning sker i förväg?


 -------------------------------------------------------------------
 

Mål nr 5544-16

Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF angående tolkningen av artikel 49 FEUF

EU-domstolen har, med början i målet Marks & Spencer (C-446/03, EU:C:2005:763), i flera avgöranden behandlat frågan om det är förenligt med etableringsfriheten att ett moderbolag i en medlemsstat inte får göra avdrag för förluster som har uppkommit i ett dotterbolag i en annan medlemsstat, när avdrag hade medgetts om dotterbolaget hade hört hemma i samma stat som moderbolaget. Av domstolens praxis framgår sammanfattningsvis att ett sådant avdragsförbud utgör en inskränkning av etableringsfriheten, att inskränkningen kan motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset men att den inte är proportionerlig om det rör sig om s.k. slutliga förluster i dotterbolaget.

I svensk rätt används s.k. koncernbidrag för att genom vinstöverföring åstadkomma resultatutjämning inom en bolagskoncern. Koncernbidraget ska dras av hos det bolag som lämnar bidraget och tas upp till beskattning hos det bolag som tar emot det. Genom att lämna ett koncernbidrag till ett dotterbolag som har gått med förlust kan ett moderbolag på så sätt tillgodogöra sig dotterbolagets förluster. Reglerna om koncernbidrag är dock inte tillämpliga om dotterbolaget inte är skattskyldigt i Sverige. För att tillgodose EU-rättens krav på att avdrag i vissa fall ska medges även för förluster i dotterbolag i andra medlemsstater har Sverige därför infört regler om s.k. koncernavdrag.

I målet har ifrågasatts om reglerna om koncernavdrag har utformats så att de medger avdrag i alla situationer där EU-rätten kräver det. Denna begäran om förhandsavgörande gäller för det första frågan om avdragsrätten kan begränsas till att endast omfatta förluster som har uppkommit i direkt ägda dotterbolag. För det andra önskar Högsta förvaltningsdomstolen få klarlagt vilken betydelse som skattereglerna i dotterbolagsstaten har vid bedömningen av om förlusterna i dotterbolaget är slutliga.

Högsta förvaltningsdomstolen önskar svar på följande frågor:

Fråga1
Förutsätter den rätt – som följer av bl.a. rättsfallet Marks & Spencer – för ett moderbolag i en medlemsstat att med stöd av artikel 49 FEUF få dra av slutliga förluster i ett dotterbolag i en annan medlemsstat att dotterbolaget ägs direkt av moderbolaget?

Fråga 2
Ska en förlust anses vara slutlig även till den del den, som en följd av reglerna i dotterbolagsstaten, inte har kunnat kvittas mot vinster som har uppkommit där under ett visst år utan i stället har fått föras vidare för att eventuellt kunna dras av ett kommande år?

Fråga 3
Ska det vid bedömningen av om en förlust är slutlig beaktas att det enligt reglerna i dotterbolagsstaten finns begränsningar i möjligheten för andra subjekt än förlustsubjektet självt att dra av förlusten?

Fråga 4
Om en sådan begränsning som avses i fråga 3 ska beaktas, ska hänsyn då tas till i vilken utsträckning begränsningen rent faktiskt har lett till att någon del av förlusterna inte har kunnat kvittas mot vinster som har uppkommit hos ett annat subjekt?

 

------------------------------------------------------------------- 

Mål nr 4165-16

Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF angående tolkningen av artikel 49 FEUF

EU-domstolen har i målet A (C-123/11, EU:C:2013:84) behandlat frågan om det är förenligt med etableringsfriheten att ett moderbolag i en medlemsstat efter en fusion med ett dotterbolag i en annan medlemsstat inte får göra avdrag för förluster som har uppkommit i dotterbolaget före fusionen, när avdrag hade medgetts om dotterbolaget hade hört hemma i samma stat som moderbolaget. Av domen framgår att ett sådant avdragsförbud utgör en inskränkning av etableringsfriheten, att inskränkningen kan motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset men att den inte är proportionerlig om det rör sig om s.k. slutliga förluster i dotterbolaget.

Denna begäran om förhandsavgörande gäller frågan om vilken betydelse som skattereglerna i dotterbolagsstaten har vid bedömningen av om förlusterna i dotterbolaget är slutliga.

Högsta förvaltningsdomstolen önskar svar på följande frågor:

Fråga 1
Ska det vid bedömningen av om en förlust i ett dotterbolag i en annan medlemsstat är slutlig i den mening som avses i bl.a. rättsfallet A – och moderbolaget därmed får dra av förlusten med stöd av artikel 49 FEUF – beaktas att det enligt reglerna i dotterbolagsstaten finns begränsningar i möjligheten för andra subjekt än förlustsubjektet självt att dra av förlusten?

Fråga 2
Om en sådan begränsning som avses i fråga 1 ska beaktas, ska hänsyn då tas till om det i det aktuella fallet rent faktiskt finns något annat subjekt i dotterbolagsstaten som hade kunnat dra av förlusterna om detta hade varit tillåtet där?

 

------------------------------------------------------------------- 

Mål nr 3999--4000-15

Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF angående tolkningen av artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet)

Högsta förvaltningsdomstolen önskar genom förhandsavgörande få klarhet i hur bestämmelserna om transporttjänster i direktiv 2004/17/EG ska tolkas. Tolkningsfrågorna har uppkommit i två mål i vilka den svenska tillsynsmyndigheten Konkurrensverket har ansökt om att järnvägsföretaget SJ AB (SJ) ska åläggas att betala sanktionsavgift för att ha brutit mot upphandlingslagstiftningen.

SJ är ett av svenska staten helägt aktiebolag som bedriver persontrafik på järnväg. Grunden för Konkurrensverkets ansökningar är att SJ under år 2012 har ingått två städserviceavtal utan föregående annonsering. SJ har gjort gällande att dess verksamhet inte utgör sådan transportverksamhet som avses i direktiv 2004/17/EG och att det således inte har förelegat någon annonseringsskyldighet för SJ.

 

Högsta förvaltningsdomstolen önskar svar på följande frågor:

Fråga 1
Ska artikel 5.1 andra stycket i direktiv 2004/17/EG tolkas på så sätt att ett nät för transporttjänster föreligger när transporttjänster på ett statligt förvaltat järnvägsnät för nationell och internationell järnvägstrafik tillhandahålls enligt bestämmelser i nationell lagstiftning som genomför direktiv 2012/34/EU, vilka innebär att tilldelningen av järnvägsinfrastrukturkapacitet baseras på ansökningar från järnvägsföretag och att samtliga ansökningar ska tillmötesgås i största möjliga utsträckning?

Fråga 2
Ska artikel 5.1 första stycket i direktiv 2004/17/EG tolkas på så sätt att en verksamhet som bedrivs av ett sådant järnvägsföretag som avses i direktiv 2012/34/EU och som innebär att allmänheten erbjuds transporttjänster på ett järnvägsnät utgör sådant tillhandahållande eller sådan drift av nät som avses i bestämmelsen?

 

 -------------------------------------------------------------------

Mål nr 4078-14

Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt om tolkningen av artikel 48 FEUF samt artiklarna 3.1, 46.1, 46.2 och 47.1 d i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen

Högsta förvaltningsdomstolen önskar genom förhandsavgörande få klarhet i hur vissa bestämmelser i förordning 1408/71 ska tolkas. Tolkningsfrågorna har uppkommit i ett mål om beräkning av ålderspension i form av garantipension.Det svenska pensionssystemet består av olika delar. I målet aktualiseras den allmänna ålderspensionen i form av inkomstpension, tilläggspension och garantipension. Inkomstpension är en inkomstgrundad pension som baseras på intjänade pensionsrätter. Tilläggspensionen är också en inkomstgrundad pension för personer födda 1953 eller tidigare som utges med stöd av det system för pension som gällde i Sverige före 2003. Inkomstpensionen och tilläggspensionen är arbetsbaserade förmåner som väsentligen är avgiftsfinansierade medan garantipensionen är en bosättningsbaserad förmån som är skattefinansierad. Garantipensionen trappas av mot andra pensionsinkomster. Den minskas därför gradvis med hänsyn till inkomstpension, tilläggspension och vissa andra förmåner. En person som har sådana inkomster överstigande vissa belopp får ingen garantipension. Fråga har uppkommit om hur reglerna om beräkning av garantipension ska tillämpas i fall när en person arbetat såväl i Sverige som i ett annat EU-land.

 

Högsta förvaltningsdomstolen önskar svar på följande frågor:

Fråga 1
Innebär bestämmelserna i artikel 47.1 d i förordning 1408/71 att försäkringsperioder som fullgjorts i ett annat EU-land kan, vid beräkning av den svenska garantipensionen, tilldelas ett pensionsmässigt värde som motsvarar det genomsnittliga värdet av de svenska perioderna när den behöriga institutionen företar en pro rata-beräkning enligt 46.2 i samma förordning?

Fråga 2
Om fråga 1 besvaras nekande, kan den behöriga institutionen vid sin beräkning av rätten till garantipension ta hänsyn till pensionsinkomster som en försäkrad uppbär i annat EU-land utan att detta kommer i konflikt med bestämmelserna i förordning 1408/71?

  

  




Senast ändrad: 2017-11-14